Läget är en smula kritiskt just nu. Igår kom min f.d. (så jävla konstigt) hit och vi gick en promenad och pratade. Konstaterade att det var väldigt slut, att det var bäst så och att det är ömsesidigt alltihop. Fruktansvärt olustigt att behöva nypa sig i armarna för att stå emot gamla vanor. Det känns trögt, tungt och väldigt förvirrat. Jag vet liksom knappt var jag har mig själv just i denna stund. Jag har inte gråtit över huvudtaget eller känt någon större känsla ännu, vilket jag tror beror på att jag går runt som i en dimma och är helt uppslukad i ett chocktillstånd. Det var ett bra samtal och bara att få träffa henne i två timmar var.. skönt. Att ha lärt känna och släppt in en person alldeles nära i tre år sätter självklart sina spår och att tappa det den vänskapsrelationen skulle kunna bli i framtiden, det skulle jag inte orka.

Idag blir det i alla fall skola och sedan skall jag ta mig hem till Henne för att packa ihop lite saker och organisera, allt ska ju ut. Bort, ut och raderas, känns det som. Jag vill inte raderas. Jag vill inte suddas ut och inte ha funnits. Jag är så trött att jag inte kan tänka klart. Jag måste nog vänta lite och försöka få lite perspektiv på saker och ting. På allt. Jag önskar att jag kunde och orkade gråta och vara ledsen nu, men det är något som säger att om jag låter mig bli det, så kommer jag aldrig att kunna sluta.

Dagens låt: