Nu har jag äntligen fått rätsida på det här med bloggsatan! Sen jag lyckades få upp ett inlägg här sist har det väl egentligen hänt så mycket. Jag har rättat in mig i det gamla ledet och gamla ovanor som innebär att köpa skor, kläder och musik för pengar som egentligen borde prioriterats på andra håll. Jag har börjat spela med ett alldeles nytt band och det känns extremt spännande.

Idag är det lördag och jag har spenderat min natt med en helt lysande och fruktansvärt söt gentleman till irländare. Hämtad blev jag och vi åkte in till stan för att prata, dricka öl och bara slappna av i en lägenhet på Norra Vägen. En extremt bekväm känsla infinner sig när man umgås mer honom och min fredagkväll/natt kunde inte yttrat sig på bättre sätt.

Imorgon handlar det om att slå in julklappar under dagen och sedan är det Jameson's on the rocks som gäller för mig och Andy, det och lite schyst musik och sen ska vi gå ut och dansa.


(Ursäkta formateringen, ursäkta inlägget, jag är trött och brukar inte blogga på nätter till lördagar, men nu har jag äntligen fått igång saker och ting)

Läget är en smula kritiskt just nu. Igår kom min f.d. (så jävla konstigt) hit och vi gick en promenad och pratade. Konstaterade att det var väldigt slut, att det var bäst så och att det är ömsesidigt alltihop. Fruktansvärt olustigt att behöva nypa sig i armarna för att stå emot gamla vanor. Det känns trögt, tungt och väldigt förvirrat. Jag vet liksom knappt var jag har mig själv just i denna stund. Jag har inte gråtit över huvudtaget eller känt någon större känsla ännu, vilket jag tror beror på att jag går runt som i en dimma och är helt uppslukad i ett chocktillstånd. Det var ett bra samtal och bara att få träffa henne i två timmar var.. skönt. Att ha lärt känna och släppt in en person alldeles nära i tre år sätter självklart sina spår och att tappa det den vänskapsrelationen skulle kunna bli i framtiden, det skulle jag inte orka.

Idag blir det i alla fall skola och sedan skall jag ta mig hem till Henne för att packa ihop lite saker och organisera, allt ska ju ut. Bort, ut och raderas, känns det som. Jag vill inte raderas. Jag vill inte suddas ut och inte ha funnits. Jag är så trött att jag inte kan tänka klart. Jag måste nog vänta lite och försöka få lite perspektiv på saker och ting. På allt. Jag önskar att jag kunde och orkade gråta och vara ledsen nu, men det är något som säger att om jag låter mig bli det, så kommer jag aldrig att kunna sluta.

Dagens låt:

Gårdagen var fylld med ös och stoj. Ett mycket bra sätt att få motion, rensa tankarna och inte tänka på allt det där jobbiga som har hänt de senaste dagarna. Tänkte även bli lite duktigare på att kasta upp bilder här på bloggen, det blir lite tomt och tråkigt med bara text, så det ska jag ordna. Det senaste dygnet har i varje fall mest varit fullt av att springa, kasta pinnar och gå i skogen med vår lilla schäfer/leonberger-valp Shakey som är 11 veckor gammal. Fruktansvärt söt, men inte så smart.

Annars är det här väl ett relativt innehållslöst inlägg då det inte har hänt fruktansvärt mycket som är värt att notifiera folk om. Dagens skola är tveksam då jag bara har en lektion och mår fruktansvärt dåligt. Känns något olustigt att gå till sjukgymnasten på eftermiddagen, ska försöka slingra mig ur det också, för jag orkar faktiskt inte. Det känns som att mycket av all motivation och pepp jag har haft på sistone plötsligt har runnit ut i sanden med allt annat som gått åt skogen nu inom bara loppet av en vecka.

Jag hoppas sannerligen att saker och ting löser sig till det bättre snart, annars kommer jag nog att tappa fattningen. Den starkaste känslan just nu är den av att jag inte orkar att vara osäker på allt. Jag tycker att det känns jättejobbigt att inte veta vad som händer imorgon, om tre veckor eller om fyra år. Struktur och förbehållning, det är två nyckelting som jag är fullständigt beroende av. Det, och människor. En viss människa, snarare.

Jag tänkte fortsätta på mina gamla bloggrutiner och dra upp dagens låt, fast gårdagens, igen så håll till godo, dagens låt är:

Igår hände det väldigt mycket. Bland annat gick jag och min sambo, sedan tre år, isär för ett tag framåt. Väldigt stort och dramatiskt - eller kanske inte. Intressant hur folk kan vara så otroligt osammanhängande. Inte just det att de pratar osammanhängande, utan att de tänker och beter sig osammanhängande. Jag tycker att en diskussion utan konkreta exempel, tankar och åsikter är dödfödd, det tycker inte osammanhängande människor.

I övrigt har jag och två kamrater slutit en pakt under veckan. En tävling i uthållighet, vilja och mental styrka, vi ska tävla i vem som kan hålla sig rökfri längst. Det börjar på måndag (12:e) och håller till siste man är kvar. Priset består av en helkväll med förfriskningar och underhållning på förlorarnas bekostnad. Det ska bli intressant att se vem som håller ut längst, även om jag redan har tippat lite. Är rätt övertygad om att jag ligger bra till, så från och med måndag så får vi se vad som hända skall.

Igår rörde jag vid en gitarr för första gången sen jag slutade spela med bandet. Det känns fortfarande klumpigt och ledsamt, men det ska nog lösa sig. Det verkar som att, eftersom att jag varit helt knäckt under helgen, det kommer att ordna sig med musiken trots allt.

Idag inbillar sig mina lärare att jag ska springa det så kallade Stureloppet. Det är högst otroligt att det kommer att ske, någonsin. På torsdag ska jag träffa min sjukgymnast för andra gången och det ska bli intressant. Denna gång ska vi lägga upp ett personligt träningsprogram och köra lite bassängträning som jag hoppas kommer att mjuka upp mina leder lite.

Under helgen har jag roat mig med att försöka supa bort all ångest på fredagen och må som jag förtjänade under lördagen. Detta i samarbete med det hemska stormiga vädret gjorde bland annat att TV:n slutade fungera ett tag och att min mail tyckte att det var rimligt att inte lägga upp lördagens blogginlägg här, och inte blir man glad av sådant krångel.

I fredags flödade alkoholen först under förpärlan och sedan på krogen. Det var en kul kväll med roliga människor och jag glömde bort all skit en stund. Lördagen bestod av film och pizza, vilket gjorde dagen perfekt just med tanke på att TV:n inte ville fungera som den skulle på grund av det hemska vädret.

I går såg jag en fruktansvärt bra dokumentär på SVT2, den hette "Sämre än djur" och handlade om två homosexuella ungdomar från Irak och Tunisien. Helt sjukt vad orden heder och skam kan göra med folk. Jag är väldigt glad över min mamma och resten av familjen som jag bott med i hela mitt liv eftersom att de är så acceptanta och glada för min skull, så det kompenserar i princip för vad min pappa och släkten på hans sida tycker, men det känns ändå så jävla hemskt.

Det är så konstigt, det här med rökningen. Jag har rökt så länge jag kan minnas. Hade jag fått välja så hade jag aldrig börjat. Dum grej. Men det är fortfarande något speciellt med den där stunden på morgonen ute på balkongen där det är alldeles tyst och man bara kan vara för sig själv och andas en stund.

Jag är lite nervös inför julklappen min äldsta bror önskar sig av mig i år: att jag ska sluta röka. Det hade ju varit himla bra och nyttigt, men kommer jag att klara det? Jag tvivlar. En anledning till att jag är rätt säker på att jag inte kommer att fixa att sluta röka är min teori om att man ersätter ett beroende med ett annat, och även om det är nyttigare att vara beroende av läpp-cerat eller tuggummi så känns det faktiskt som att då kan jag lika gärna fortsätta röka, eftersom att jag alltid kommer att jämföra tobak med tuggummi och tobak kommer att vinna.

Hela grejen med julen är egentligen rätt konstig. All denna hysteri kring en högtid som bara går ut på att konsumera och bli full. Mina föräldrar har alltid varit rätt tillmötesgående när det gäller julklappar och har man behövt sin present eller förtjänat den riktigt duktigt så har man alltid kunnat få den lite tidigare, vilket har gjort att man har tonat ner hysterin under julafton en aning, i vilket fall hos mig och resten av de äldre syskonen.

Tycker egentligen lika illa om alla högtider som bara finns utan anledning. Julen är till exempel knasig för att Jesus varken föddes i december och att det har blivit ännu en helg med "supa och konsumera"-stämpel. Ännu en sådan högtid som är fullständigt onödig och bara finns för att folk vill ha en anledning till att dricka är midsommar. Midsommar firas inte någon annanstans än i Sverige, är inte det lite roligt? Här i Sverige tar vi varje tillfälle i akt för att kunna supa till det lite och skämma bort våra nära och kära så att vi slipper göra det resten av året, för givmild och snäll kan man bara vara högst en vecka om året, eller?

I går gick jag och bandet skilda vägar. På grund av dumma saker som kommit i vägen utan att någon har kunnat hjälpa det, så håller det inte att jag är med. Det känns inte bara tråkigt, det känns väldigt ledsamt. Mina bandkamrater förklarade och var riktigt duktiga och jag uppskattar de raka enhälliga svaren jag fick på mina frågor, vilket självklart ger pluspoäng till kompisarna i bandet.

Det som är mest ledsamt med hela saken beror inte på bandmedlemmarna, utan på musiken i sig. Jag lever för musiken och de senaste veckorna har jag levt för bandet. Jag har gjort allt jag kunnat för att gynna bandet och verkligen engagerat mig, sett framåt och orkat - för bandet. Det känns förbannat tråkigt att inte få känna den känslan längre, att inte ha den där saken att vakna för på morgonen.

I vilket fall som helst tänker jag nu lägga instrumenten och musiken på hyllan på obestämd tid och fundera över saker och ting. Min första tanke dagen efter att jag hade hört beslutet från bandet var "varför gå upp på morgonen? varför leva?". Känns förbannat tråkigt när något som betyder så mycket för en bara glider mellan fingrarna, men så är saken och det är så det är.

Dagens ämne är i alla fall ångest. De senaste dagarna har ångesten kommit tillbaka, men tagit en ännu roligare form än den vanliga ångesten och känslan av misslyckande; jag har ångest över saker som inte ens har hänt. Alla "tänk om"-tankar gör mig nervös, och jag får ångest över saker som kan hända. Detta följs av att jag får ångest över att jag är töntig nog att ha ångest över saker som inte ens har hänt och sedan blir det bara en ond cirkel av alltihop.

Det märks verkligen att det går mot mörkare tider nu och att jag påverkas väldigt mycket av det. Under hela den ljusa tiden av året då jag har mått dåligt, har jag ändå till stor del sluppit dessa förbannade ångestnätter då man bara vrider sig i panik och inte får sova en lugn stund på hela natten. Något som jag också märker är att jag är ytterst känslig och får panik, blir nervös och vill börja gråta så fort något blir jobbigt.

Nu är det minsann oktober med. Tiden går fruktansvärt fort och jag undrar varför det alltid är så, att tiden går fort när allt annat går så galet sakta? Vad gör man när man inte kan sortera alla tankarna som snurrar runt i huvudet på en?

Ett problem i en relation är (nästan) alltid svart eller vitt. Antingen beror det på tid eller engagemang, men nyckelordet är i vilket fall som helst - missförstånd. Jag är otroligt förbryllad över att folk har så svårt för att inse detta.

Själv tycker jag att det kan kännas riktigt surt att alltid bli satt åt sidan för att min partner uppmärksammar något som känns viktigare just då, men man kan inte alltid stå i centrum och speciellt inte när man har ett helt liv tillsammans och umgås med varandra hela dygnet om. Då orkar man inte koncentrera sig på den här enstaka personen hela tiden, hur underbar och älskvärd personen i fråga än är.

Det är sådana här saker som folk runt omkring mig går runt och gör slut över, och utifrån ser man att orsaken till att deras värld rasar ihop är mindre än att det får plats på ett knappnålshuvud egentligen. Men varför är man så hemmablind när man själv är personen som blir åsidosatt?

Att ställa sig med en gitarr i famnen tillsammans med fyra andra människor som får en att gilla livet, det är sånt som är det bästa. Att lira i ett band kan vara det finaste finns. Men det kan, och är ibland, det jävligaste man kan vara med om.

Att folk har så svårt för att visa respekt och måste göra stora saker av alldeles för små grejer istället för att bara vara tyst, sitta ner och prata igenom saker från början till slut och sedan lägga det bakom sig, det finner jag ytterst konstigt.

I alla sammanhang där man är en grupp som ska fungera ihop, så måste man vara villig att offra sig. Att vara beredd och veta att man kanske kommer att få sätta sin egen vilja och sina egna känslor åt sidan ibland för att låta de andra i gruppen komma till tals. Det går inte att vara en person i en grupp. I en grupp är man ett kugghjul, om man inte snurrar, så gör ingen annan det heller.

På senare tid har mina tankar handlat mycket om förr. Att se tillbaka på mående, umgänge och tankar man hade för tre, fyra eller fem år sedan, kan verkligen hjälpa en att få perspektiv på saker och ting.

Jag har tagit mig tid att läsa gamla mail och rensat bort meddelanden som gått ur tiden, precis som man måste rensa bland sina vänner då och då. Det är otroligt att jag först nu, så här många år senare, kan läsa alla dessa meddelanden och inse vad de här människorna faktiskt gjorde för mig, vad de betydde för mig.

Hur kommer det sig att man alltid inser sådant för sent? Nu har man inte hörts på så många år att det känns skrämmande och oanständigt att höra av sig och om man möts är det blygt och tryckande stämning omkring en.

En annan sorts kärlek som är så fruktansvärt svår. Kärleken mellan folk, mellan riktiga vänner.

Det är inte första gången jag blir road av vad folk säger i den här staden. I flera år har jag oavbrutet fått höra om vilket slags förhållande och min partner har (och inte har), om vad min partner gör i min frånvaro och med vem. Nu börjar jag ställa mig själv frågan: hur kul kan det vara?

Jag ser inte det festliga i att prata strunt och anta saker som man varken har med att göra eller vet något om. Det känns som att det har gått överstyr när man minst en gång i månaden får dementera rykten och svara på meddelanden (gärna anonyma) om varför jag eller min partner beter oss på ett visst sätt.

Syftet med det här inlägget är väl mest att förklara läget, för såhär är det: vad min partner gör i min frånvaro, det är en sak jag inte har att göra med så länge det inte gäller mig, för jag antar att efter ett flera år långt förhållande, så vet hon vad jag tycker om saker och vad jag accepterar eller inte. Att utomstående människor som aldrig har sagt ett ord till varken mig eller min partner någonsin, ska gå in i vårt förhållande och vrida och vända på saker de inte har något med att göra är bara energikrävande.

Är det verkligen så intressant att spekulera och sprida osanningar om folk? Och måste en påse chips, en film och en vän betyda att man är otrogen? Måste ordet 'otrogen' innebära samma sak för alla som hör det? Och vad är det som säger att jag inte skulle vara okej med att min partner låg med någon annan?

Det här blir en nystart i bloggandet och i allt annat. Min blogg kommer (och nu går jag efter tidigare erfarenheter) vara stundtals deprimerande, stundtals pepp och vid många tillfällen väldigt osammanhängande, men förhoppningsvis intressant någon gång emellanåt också.

Jag tillbringar min tid med att studera medie-samhället och utbilda mig inom musikproduktion samt att slussas omkring på olika möten, bortsett från de timmar jag har i slutet på dagen då jag lägger mig i sängen och läser Stephen King-böcker och funderar över livet. Mitt i allt det här vimlet försöker jag så ofta jag kan smyga in tid för att åka och spela med mitt band, Deranger, där jag spelar gitarr och sjunger en del.

Det finns många saker jag älskar, men det finns lika många, om inte fler, ting jag hatar. Jag är en person som antingen hatar eller älskar saker och ofta ser saker i svart och vitt. Och det här är väl mer eller mindre mitt välkomnande, till er, in i mitt liv och mina tankar.