Ett problem i en relation är (nästan) alltid svart eller vitt. Antingen beror det på tid eller engagemang, men nyckelordet är i vilket fall som helst - missförstånd. Jag är otroligt förbryllad över att folk har så svårt för att inse detta.

Själv tycker jag att det kan kännas riktigt surt att alltid bli satt åt sidan för att min partner uppmärksammar något som känns viktigare just då, men man kan inte alltid stå i centrum och speciellt inte när man har ett helt liv tillsammans och umgås med varandra hela dygnet om. Då orkar man inte koncentrera sig på den här enstaka personen hela tiden, hur underbar och älskvärd personen i fråga än är.

Det är sådana här saker som folk runt omkring mig går runt och gör slut över, och utifrån ser man att orsaken till att deras värld rasar ihop är mindre än att det får plats på ett knappnålshuvud egentligen. Men varför är man så hemmablind när man själv är personen som blir åsidosatt?

Att ställa sig med en gitarr i famnen tillsammans med fyra andra människor som får en att gilla livet, det är sånt som är det bästa. Att lira i ett band kan vara det finaste finns. Men det kan, och är ibland, det jävligaste man kan vara med om.

Att folk har så svårt för att visa respekt och måste göra stora saker av alldeles för små grejer istället för att bara vara tyst, sitta ner och prata igenom saker från början till slut och sedan lägga det bakom sig, det finner jag ytterst konstigt.

I alla sammanhang där man är en grupp som ska fungera ihop, så måste man vara villig att offra sig. Att vara beredd och veta att man kanske kommer att få sätta sin egen vilja och sina egna känslor åt sidan ibland för att låta de andra i gruppen komma till tals. Det går inte att vara en person i en grupp. I en grupp är man ett kugghjul, om man inte snurrar, så gör ingen annan det heller.

På senare tid har mina tankar handlat mycket om förr. Att se tillbaka på mående, umgänge och tankar man hade för tre, fyra eller fem år sedan, kan verkligen hjälpa en att få perspektiv på saker och ting.

Jag har tagit mig tid att läsa gamla mail och rensat bort meddelanden som gått ur tiden, precis som man måste rensa bland sina vänner då och då. Det är otroligt att jag först nu, så här många år senare, kan läsa alla dessa meddelanden och inse vad de här människorna faktiskt gjorde för mig, vad de betydde för mig.

Hur kommer det sig att man alltid inser sådant för sent? Nu har man inte hörts på så många år att det känns skrämmande och oanständigt att höra av sig och om man möts är det blygt och tryckande stämning omkring en.

En annan sorts kärlek som är så fruktansvärt svår. Kärleken mellan folk, mellan riktiga vänner.

Det är inte första gången jag blir road av vad folk säger i den här staden. I flera år har jag oavbrutet fått höra om vilket slags förhållande och min partner har (och inte har), om vad min partner gör i min frånvaro och med vem. Nu börjar jag ställa mig själv frågan: hur kul kan det vara?

Jag ser inte det festliga i att prata strunt och anta saker som man varken har med att göra eller vet något om. Det känns som att det har gått överstyr när man minst en gång i månaden får dementera rykten och svara på meddelanden (gärna anonyma) om varför jag eller min partner beter oss på ett visst sätt.

Syftet med det här inlägget är väl mest att förklara läget, för såhär är det: vad min partner gör i min frånvaro, det är en sak jag inte har att göra med så länge det inte gäller mig, för jag antar att efter ett flera år långt förhållande, så vet hon vad jag tycker om saker och vad jag accepterar eller inte. Att utomstående människor som aldrig har sagt ett ord till varken mig eller min partner någonsin, ska gå in i vårt förhållande och vrida och vända på saker de inte har något med att göra är bara energikrävande.

Är det verkligen så intressant att spekulera och sprida osanningar om folk? Och måste en påse chips, en film och en vän betyda att man är otrogen? Måste ordet 'otrogen' innebära samma sak för alla som hör det? Och vad är det som säger att jag inte skulle vara okej med att min partner låg med någon annan?

Det här blir en nystart i bloggandet och i allt annat. Min blogg kommer (och nu går jag efter tidigare erfarenheter) vara stundtals deprimerande, stundtals pepp och vid många tillfällen väldigt osammanhängande, men förhoppningsvis intressant någon gång emellanåt också.

Jag tillbringar min tid med att studera medie-samhället och utbilda mig inom musikproduktion samt att slussas omkring på olika möten, bortsett från de timmar jag har i slutet på dagen då jag lägger mig i sängen och läser Stephen King-böcker och funderar över livet. Mitt i allt det här vimlet försöker jag så ofta jag kan smyga in tid för att åka och spela med mitt band, Deranger, där jag spelar gitarr och sjunger en del.

Det finns många saker jag älskar, men det finns lika många, om inte fler, ting jag hatar. Jag är en person som antingen hatar eller älskar saker och ofta ser saker i svart och vitt. Och det här är väl mer eller mindre mitt välkomnande, till er, in i mitt liv och mina tankar.