Läget är en smula kritiskt just nu. Igår kom min f.d. (så jävla konstigt) hit och vi gick en promenad och pratade. Konstaterade att det var väldigt slut, att det var bäst så och att det är ömsesidigt alltihop. Fruktansvärt olustigt att behöva nypa sig i armarna för att stå emot gamla vanor. Det känns trögt, tungt och väldigt förvirrat. Jag vet liksom knappt var jag har mig själv just i denna stund. Jag har inte gråtit över huvudtaget eller känt någon större känsla ännu, vilket jag tror beror på att jag går runt som i en dimma och är helt uppslukad i ett chocktillstånd. Det var ett bra samtal och bara att få träffa henne i två timmar var.. skönt. Att ha lärt känna och släppt in en person alldeles nära i tre år sätter självklart sina spår och att tappa det den vänskapsrelationen skulle kunna bli i framtiden, det skulle jag inte orka.

Idag blir det i alla fall skola och sedan skall jag ta mig hem till Henne för att packa ihop lite saker och organisera, allt ska ju ut. Bort, ut och raderas, känns det som. Jag vill inte raderas. Jag vill inte suddas ut och inte ha funnits. Jag är så trött att jag inte kan tänka klart. Jag måste nog vänta lite och försöka få lite perspektiv på saker och ting. På allt. Jag önskar att jag kunde och orkade gråta och vara ledsen nu, men det är något som säger att om jag låter mig bli det, så kommer jag aldrig att kunna sluta.

Dagens låt:

Gårdagen var fylld med ös och stoj. Ett mycket bra sätt att få motion, rensa tankarna och inte tänka på allt det där jobbiga som har hänt de senaste dagarna. Tänkte även bli lite duktigare på att kasta upp bilder här på bloggen, det blir lite tomt och tråkigt med bara text, så det ska jag ordna. Det senaste dygnet har i varje fall mest varit fullt av att springa, kasta pinnar och gå i skogen med vår lilla schäfer/leonberger-valp Shakey som är 11 veckor gammal. Fruktansvärt söt, men inte så smart.

Annars är det här väl ett relativt innehållslöst inlägg då det inte har hänt fruktansvärt mycket som är värt att notifiera folk om. Dagens skola är tveksam då jag bara har en lektion och mår fruktansvärt dåligt. Känns något olustigt att gå till sjukgymnasten på eftermiddagen, ska försöka slingra mig ur det också, för jag orkar faktiskt inte. Det känns som att mycket av all motivation och pepp jag har haft på sistone plötsligt har runnit ut i sanden med allt annat som gått åt skogen nu inom bara loppet av en vecka.

Jag hoppas sannerligen att saker och ting löser sig till det bättre snart, annars kommer jag nog att tappa fattningen. Den starkaste känslan just nu är den av att jag inte orkar att vara osäker på allt. Jag tycker att det känns jättejobbigt att inte veta vad som händer imorgon, om tre veckor eller om fyra år. Struktur och förbehållning, det är två nyckelting som jag är fullständigt beroende av. Det, och människor. En viss människa, snarare.

Jag tänkte fortsätta på mina gamla bloggrutiner och dra upp dagens låt, fast gårdagens, igen så håll till godo, dagens låt är:

Igår hände det väldigt mycket. Bland annat gick jag och min sambo, sedan tre år, isär för ett tag framåt. Väldigt stort och dramatiskt - eller kanske inte. Intressant hur folk kan vara så otroligt osammanhängande. Inte just det att de pratar osammanhängande, utan att de tänker och beter sig osammanhängande. Jag tycker att en diskussion utan konkreta exempel, tankar och åsikter är dödfödd, det tycker inte osammanhängande människor.

I övrigt har jag och två kamrater slutit en pakt under veckan. En tävling i uthållighet, vilja och mental styrka, vi ska tävla i vem som kan hålla sig rökfri längst. Det börjar på måndag (12:e) och håller till siste man är kvar. Priset består av en helkväll med förfriskningar och underhållning på förlorarnas bekostnad. Det ska bli intressant att se vem som håller ut längst, även om jag redan har tippat lite. Är rätt övertygad om att jag ligger bra till, så från och med måndag så får vi se vad som hända skall.

Igår rörde jag vid en gitarr för första gången sen jag slutade spela med bandet. Det känns fortfarande klumpigt och ledsamt, men det ska nog lösa sig. Det verkar som att, eftersom att jag varit helt knäckt under helgen, det kommer att ordna sig med musiken trots allt.

Idag inbillar sig mina lärare att jag ska springa det så kallade Stureloppet. Det är högst otroligt att det kommer att ske, någonsin. På torsdag ska jag träffa min sjukgymnast för andra gången och det ska bli intressant. Denna gång ska vi lägga upp ett personligt träningsprogram och köra lite bassängträning som jag hoppas kommer att mjuka upp mina leder lite.

Under helgen har jag roat mig med att försöka supa bort all ångest på fredagen och må som jag förtjänade under lördagen. Detta i samarbete med det hemska stormiga vädret gjorde bland annat att TV:n slutade fungera ett tag och att min mail tyckte att det var rimligt att inte lägga upp lördagens blogginlägg här, och inte blir man glad av sådant krångel.

I fredags flödade alkoholen först under förpärlan och sedan på krogen. Det var en kul kväll med roliga människor och jag glömde bort all skit en stund. Lördagen bestod av film och pizza, vilket gjorde dagen perfekt just med tanke på att TV:n inte ville fungera som den skulle på grund av det hemska vädret.

I går såg jag en fruktansvärt bra dokumentär på SVT2, den hette "Sämre än djur" och handlade om två homosexuella ungdomar från Irak och Tunisien. Helt sjukt vad orden heder och skam kan göra med folk. Jag är väldigt glad över min mamma och resten av familjen som jag bott med i hela mitt liv eftersom att de är så acceptanta och glada för min skull, så det kompenserar i princip för vad min pappa och släkten på hans sida tycker, men det känns ändå så jävla hemskt.

Det är så konstigt, det här med rökningen. Jag har rökt så länge jag kan minnas. Hade jag fått välja så hade jag aldrig börjat. Dum grej. Men det är fortfarande något speciellt med den där stunden på morgonen ute på balkongen där det är alldeles tyst och man bara kan vara för sig själv och andas en stund.

Jag är lite nervös inför julklappen min äldsta bror önskar sig av mig i år: att jag ska sluta röka. Det hade ju varit himla bra och nyttigt, men kommer jag att klara det? Jag tvivlar. En anledning till att jag är rätt säker på att jag inte kommer att fixa att sluta röka är min teori om att man ersätter ett beroende med ett annat, och även om det är nyttigare att vara beroende av läpp-cerat eller tuggummi så känns det faktiskt som att då kan jag lika gärna fortsätta röka, eftersom att jag alltid kommer att jämföra tobak med tuggummi och tobak kommer att vinna.

Hela grejen med julen är egentligen rätt konstig. All denna hysteri kring en högtid som bara går ut på att konsumera och bli full. Mina föräldrar har alltid varit rätt tillmötesgående när det gäller julklappar och har man behövt sin present eller förtjänat den riktigt duktigt så har man alltid kunnat få den lite tidigare, vilket har gjort att man har tonat ner hysterin under julafton en aning, i vilket fall hos mig och resten av de äldre syskonen.

Tycker egentligen lika illa om alla högtider som bara finns utan anledning. Julen är till exempel knasig för att Jesus varken föddes i december och att det har blivit ännu en helg med "supa och konsumera"-stämpel. Ännu en sådan högtid som är fullständigt onödig och bara finns för att folk vill ha en anledning till att dricka är midsommar. Midsommar firas inte någon annanstans än i Sverige, är inte det lite roligt? Här i Sverige tar vi varje tillfälle i akt för att kunna supa till det lite och skämma bort våra nära och kära så att vi slipper göra det resten av året, för givmild och snäll kan man bara vara högst en vecka om året, eller?

I går gick jag och bandet skilda vägar. På grund av dumma saker som kommit i vägen utan att någon har kunnat hjälpa det, så håller det inte att jag är med. Det känns inte bara tråkigt, det känns väldigt ledsamt. Mina bandkamrater förklarade och var riktigt duktiga och jag uppskattar de raka enhälliga svaren jag fick på mina frågor, vilket självklart ger pluspoäng till kompisarna i bandet.

Det som är mest ledsamt med hela saken beror inte på bandmedlemmarna, utan på musiken i sig. Jag lever för musiken och de senaste veckorna har jag levt för bandet. Jag har gjort allt jag kunnat för att gynna bandet och verkligen engagerat mig, sett framåt och orkat - för bandet. Det känns förbannat tråkigt att inte få känna den känslan längre, att inte ha den där saken att vakna för på morgonen.

I vilket fall som helst tänker jag nu lägga instrumenten och musiken på hyllan på obestämd tid och fundera över saker och ting. Min första tanke dagen efter att jag hade hört beslutet från bandet var "varför gå upp på morgonen? varför leva?". Känns förbannat tråkigt när något som betyder så mycket för en bara glider mellan fingrarna, men så är saken och det är så det är.

Dagens ämne är i alla fall ångest. De senaste dagarna har ångesten kommit tillbaka, men tagit en ännu roligare form än den vanliga ångesten och känslan av misslyckande; jag har ångest över saker som inte ens har hänt. Alla "tänk om"-tankar gör mig nervös, och jag får ångest över saker som kan hända. Detta följs av att jag får ångest över att jag är töntig nog att ha ångest över saker som inte ens har hänt och sedan blir det bara en ond cirkel av alltihop.

Det märks verkligen att det går mot mörkare tider nu och att jag påverkas väldigt mycket av det. Under hela den ljusa tiden av året då jag har mått dåligt, har jag ändå till stor del sluppit dessa förbannade ångestnätter då man bara vrider sig i panik och inte får sova en lugn stund på hela natten. Något som jag också märker är att jag är ytterst känslig och får panik, blir nervös och vill börja gråta så fort något blir jobbigt.

Nu är det minsann oktober med. Tiden går fruktansvärt fort och jag undrar varför det alltid är så, att tiden går fort när allt annat går så galet sakta? Vad gör man när man inte kan sortera alla tankarna som snurrar runt i huvudet på en?