Nu har jag äntligen fått rätsida på det här med bloggsatan! Sen jag lyckades få upp ett inlägg här sist har det väl egentligen hänt så mycket. Jag har rättat in mig i det gamla ledet och gamla ovanor som innebär att köpa skor, kläder och musik för pengar som egentligen borde prioriterats på andra håll. Jag har börjat spela med ett alldeles nytt band och det känns extremt spännande.

Idag är det lördag och jag har spenderat min natt med en helt lysande och fruktansvärt söt gentleman till irländare. Hämtad blev jag och vi åkte in till stan för att prata, dricka öl och bara slappna av i en lägenhet på Norra Vägen. En extremt bekväm känsla infinner sig när man umgås mer honom och min fredagkväll/natt kunde inte yttrat sig på bättre sätt.

Imorgon handlar det om att slå in julklappar under dagen och sedan är det Jameson's on the rocks som gäller för mig och Andy, det och lite schyst musik och sen ska vi gå ut och dansa.


(Ursäkta formateringen, ursäkta inlägget, jag är trött och brukar inte blogga på nätter till lördagar, men nu har jag äntligen fått igång saker och ting)

Läget är en smula kritiskt just nu. Igår kom min f.d. (så jävla konstigt) hit och vi gick en promenad och pratade. Konstaterade att det var väldigt slut, att det var bäst så och att det är ömsesidigt alltihop. Fruktansvärt olustigt att behöva nypa sig i armarna för att stå emot gamla vanor. Det känns trögt, tungt och väldigt förvirrat. Jag vet liksom knappt var jag har mig själv just i denna stund. Jag har inte gråtit över huvudtaget eller känt någon större känsla ännu, vilket jag tror beror på att jag går runt som i en dimma och är helt uppslukad i ett chocktillstånd. Det var ett bra samtal och bara att få träffa henne i två timmar var.. skönt. Att ha lärt känna och släppt in en person alldeles nära i tre år sätter självklart sina spår och att tappa det den vänskapsrelationen skulle kunna bli i framtiden, det skulle jag inte orka.

Idag blir det i alla fall skola och sedan skall jag ta mig hem till Henne för att packa ihop lite saker och organisera, allt ska ju ut. Bort, ut och raderas, känns det som. Jag vill inte raderas. Jag vill inte suddas ut och inte ha funnits. Jag är så trött att jag inte kan tänka klart. Jag måste nog vänta lite och försöka få lite perspektiv på saker och ting. På allt. Jag önskar att jag kunde och orkade gråta och vara ledsen nu, men det är något som säger att om jag låter mig bli det, så kommer jag aldrig att kunna sluta.

Dagens låt:

Gårdagen var fylld med ös och stoj. Ett mycket bra sätt att få motion, rensa tankarna och inte tänka på allt det där jobbiga som har hänt de senaste dagarna. Tänkte även bli lite duktigare på att kasta upp bilder här på bloggen, det blir lite tomt och tråkigt med bara text, så det ska jag ordna. Det senaste dygnet har i varje fall mest varit fullt av att springa, kasta pinnar och gå i skogen med vår lilla schäfer/leonberger-valp Shakey som är 11 veckor gammal. Fruktansvärt söt, men inte så smart.

Annars är det här väl ett relativt innehållslöst inlägg då det inte har hänt fruktansvärt mycket som är värt att notifiera folk om. Dagens skola är tveksam då jag bara har en lektion och mår fruktansvärt dåligt. Känns något olustigt att gå till sjukgymnasten på eftermiddagen, ska försöka slingra mig ur det också, för jag orkar faktiskt inte. Det känns som att mycket av all motivation och pepp jag har haft på sistone plötsligt har runnit ut i sanden med allt annat som gått åt skogen nu inom bara loppet av en vecka.

Jag hoppas sannerligen att saker och ting löser sig till det bättre snart, annars kommer jag nog att tappa fattningen. Den starkaste känslan just nu är den av att jag inte orkar att vara osäker på allt. Jag tycker att det känns jättejobbigt att inte veta vad som händer imorgon, om tre veckor eller om fyra år. Struktur och förbehållning, det är två nyckelting som jag är fullständigt beroende av. Det, och människor. En viss människa, snarare.

Jag tänkte fortsätta på mina gamla bloggrutiner och dra upp dagens låt, fast gårdagens, igen så håll till godo, dagens låt är: